i går kväll hann jag knappt innanför dörren och tänka tanken på att messa förrän det kom ett mess med frågan om en kvällspromenad... 

och när jag skulle ut hade jag mina tankar på att ringa ett samtal när vi gått färdigt, men hann bara halvvägs innan telefonsamtalet kom till mig i stället...

i morse hann jag inte ens ur sängen innan telefonen ringde, och på 10 min var jag i väg för en morgonpromenad i trevligt sällskap...

när vi satt ner och drack kaffe kom ett sms jag knappt vågat hoppas på skulle komma...

nu sitter jag här och har haft en lugn, skön, trevlig, rolig, busig, lekfull dag tillsammans med sköna personligheter... jag är lugn, jag är trygg, jag är bekväm... och gensvaret var positivt...

jag blir glad och varm när det kommer dagar då jag inser att jag inte är så ensam och det faktiskt finns de som saknar mig, tänker på mig och vill att vi ska ses... även om det är få, värms mitt hjärta tillräckligt!!

lugn

mitt hjärta är varmt...

min själ är lugn...

mina läppar ler...

tron

och

hoppet

finns åter igen!!

jag har insett att jag har inget att förlora

utan allt att vinna

om jag bara vågar

och står fast vid vem jag är och vad jag vill!

målmedvetet med

dåligt självförtroende och bristande självkänsla

så har jag varit ärlig och uppriktig

och blottat min personlighet!

jag lever i nuet och hoppas på det bästa,

för ingen kan veta!

jag vet inte,

jag är inte säker!

men jag vet en sak

och det är att

jag vill...

och med vilja kommer jag långt,

det är min övertygelse!

En del

Jag tänker mycket,

jag analyserar massa,

jag är nyfiken,

jag vill veta

och 

framför allt 

FÖRSTÅ!!

Vad är det som gör att jag som singelmamma

inte passar in längre.

Mitt liv som ensamstående passar inte mig,

men jag har inget val,

jag ÄR ensam utan en man vid min sida!

Jag är fortfarande lika social som jag alltid har varit

och gillar att umgås med andra familjer.

Men det blir inte lättare av att jag

inte få inbjudan, förfrågan, erbjudanden om att träffas...

Jag frågar om folk vill komma hit,

men det är som att de mest skruvar på sig för att hitta en ursäkt till att inte göra det

och sen säger de att jag kan komma över i stället!!

Men jag tycker inte alltid att det är så kul att

det är jag som ska anpassa mig efter alla andras liv som de lever

när det faktiskt är jag som gjort inbjudan!

Det är inte det att jag lider av att umgås själv med mina barn heller,

verkligen inte!!

Jag älskar att umgås med dem,

men att se alla andra bli bortbjudna eller att de bjuder in andra

är inte alltid helt okänsligt för mig!

Jag vill också vara en del i ett gäng - men som jag skrivit innan så visas det tydligt att jag inte är det!

Varför?

Hur kommer det sig att en person som får mig att må så bra när vi ses,

kan få mig att må så dåligt när vi inte ses...

Vad är det som gör att det är okej när 

andra inte svarar,

att andra inte hörs av,

andra inte finns närvarande

på flera dagar...

Men inte denna person?

Det känns i hela mig!!

Jag tänker så hårt jag nånsin kan och hoppas på det bästa!!

Jag hoppas på ett svar,

ett tecken,

någonting som kan liknas vid en respons!!

Men mitt tålamod finns inte alls,

Hur mycket jag än försöker att känna samma lugn som jag känner inför andra,

så går det inte!!

När vi väl hörs så är allt så bra igen,

inte alls som jag tänkte

när jag tänkte det värsta!!

Hopp och förtvivlan

jag pendlar mellan dessa

och endast för DEN personen !!

Ensam är stark

Tiden tickar!

Kan inte sitta still för länge...

då kommer alla de där tankarna jag inte vill tänka...

och alla känslor jag inte vill känna!

Ensamheten råder i mitt hjärta!

Det gör så ont att jag kan känna smärtan!

Tårarna bränner på mina kinder...

undra när de ska ta slut!

Pilar, spjut och yxor kastas!

Mitt självförtroende..

Min självkänsla...

Mitt värde...

Det finns snart inte mer!!

Jag står ENSAM som jag alltid gjort!

Från liten till stor har de funnits,

de människorna som gjort mig illa genom att

visa att jag inte är en i gänget!

Att jag inte får vara med!

Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka,

jag känner att jag är nära nu

nära att ge upp hoppet!

Det är inte värt all smärta!

Jag vill bara känna TRO

om en framtid

utan tårar och smärta!

jag vill bara känna HOPP

om att det finns 

en plats för mig med!

När jag ser tillbaka på vad som hänt under resans gång förstår jag inte hur jag har lyckats att fullfölja... 

När jag började min resa hade jag ett helt annat liv, en helt annan vardag,  

var en helt annorlunda person och hade ett helt annat tänk än jag har idag... 

det har varit många berg och djupa dalar, kullar och gropar... det har stundtals varit många törnar och taggar... det har gjort ont i hjärta och själ... solen har vissa stunder varit helt borta, ibland visat några strålar och gömt sig bakom de tunga molnen!

MEN

Det har även varit raka väger, blommande träd, värme i hjärtat och fullt solsken på många delar och det är det som fått mig att kämpa vidare, att ta ytterligare några steg, att se att resan faktiskt har ett slut!

Nu är slutstationen  för resan äntligen nådd!

Jag är stolt över mig själv!! Jag har klarat mig igenom!!

Jag får dock stanna här på perrongen på obestämd tid... jag vet nämligen inte när nästa tåg kommer...

tills dess så utforskar jag området runt omkring!!

Jag väljer att inte stå still, jag väljer att inte stanna livet... 

Jag väljer att se möjligheterna som finns runt omkring mig... 

och hoppas att det kommer ett tåg som tar mig härifrån när jag minst anar det!

Nu har ett nytt kapitel börjat i mitt liv

och

jag hoppas att det blir kort

för

jag vill så gärna vända blad igen!

livet från den ljusa sidan

det gäller att alltid försöka se livet från den ljusa sida,
visst finns det motgångar,
men det positiva överväger dem alla!

tröttheten håller i sig och jag håller tummarna för att den ska släppa,
jag försöker att inte låta mig påverkas av den!
i morgon är det dags för nya nålar,
så även om det släpper idag så är det tillbaks i morgon...

men vad gör det om 100 år,
egentligen,
jag kommer ha mindre ont när detta är över!
sen har jag bestämt att jag ska jobba med mitt yrke,

så jag ska ta kontrollen och vinna!


idag har huset varit fullt av tjejer och jag har lagat mat mest hela tiden.
först kom det hem 4 tjejer som var hungriga,
sen kom det yttreligare 2,
och till sist insåg jag att jag kanske oxå borde äta lite.
så nu ligger det lax i pannan och salladen är på G och
till det blir det en romsås.