sista dagen

mellan hopp och förtvivlan !!

ungefär så känns det nu...
ena stunden känner jag hopp och tro
och i nästa så har jag tappat det !!

jag pendlar snabbt och det är inget jag trivs med...
men självförtroendet är så dåligt att jag verkligen alltid tänker det värsta !!¨

hade ett samtal med en mycket bra vän nyss om detta och nu... ja... framtiden får utvisa !!

tidigare idag har tjejerna och jag varit i storstan...
först bokades en resa för mig och min "syster" till Mallis !!
sen stod det shopping på listan,
sista dagen på sommarlovet innan skolan börjar och då behövs det inhandlas lite...
kylskåpet ekade hemma som vanligt nuförtiden, så vi besökte mataffären innan hemfärden också !!

egentligen var det helt fel dag att besöka storstaden på då jag sovit ururselt i natt...
och huvudet sprängde mellan varven.. men men... det vara bara att åka och se glad ut !!

det var nära att jag gav upp när vi kom till mataffären...
att handla i värsta stora butiken som jag aldrig besökt innan,
med shoppinglistan glömd där hemma,
det var mer än jag egentligen orkade !!
tur att det finns choklad för att höja blodsockret lite snabbt efteråt !!

nu ligger det nyduschade och förväntansfulla barn i rummet bredvid,
och jag tror att de äntligen lyckats somna...
det är tyst och i morgon börjar allvaret igen !!

lyx

det är fantastiskt vad mat är mycket roligare när man är fler som äter,

den allra enklaste måltiden känns som lyx !!

mor och far var här en sväng idag när de ändå var i krokarna

och då såg jag min chans att slippa äta ensam en middag på 5 min i soffan !!

för det är precis så det är har jag upptäckt,

oavsett frukost, lunch eller middag

så har jag upptäckt att jag står och äter eller sitter i soffan...

sitter förresten ?? jag hinner knappt få ner rumpan innan jag är klar...

när barnen är här är soffan bannlyst och stå och äta - det händer inte !!

då sitter vi tillsammans i köket, vid matbordet...

ingen musik eller tv får vara på...

då är det lugnt, skönt och framför allt så är det gott att äta !!

precis som jag vill att det ska vara vid varje måltid...

dock tycker jag att det är lika viktigt att äta oavsett sällskap,

jag försöker att inte slarva även om maten inte kanske är lika varierande när jag är själv och äter...

inspirationen har försvunnit lite,

men jag antar att det är så det kan bli när man inte riktigt trivs i sitt kök !!

idag serverades ugnsbakad laxsida med citronpeppar, färskpotatis och romsås,

och grönsaker självklart - det får inte missas !!

jag skrev ett intressant inlägg i kväll - men av privata skäl så får det vara opublicerat !!

det kan bli fel och det vill jag INTE !!

så jag får skriva om nåt annat som berör mina tankar just i kväll på ett positivt sätt !!

Komplimanger !!

jag har aldrig sett på mig som:

kvinnlig

attraktiv

charmig

smal

vacker

duktig

jag försöker intala mig själv ibland att jag är det,

men jag lyckas inte få det att bli sanning,

jag övertygar inte !!

när någon

man eller kvinna

säger till mig något positivt,

så säger jag tack och blir glad !!

men sen rinner det av mig,

för det är ju inte sån jag är !!

märkligt !!

när ska jag inse att jag också duger ??

att jag är som alla andra som jag tycker är bra ??

i går kväll hann jag knappt innanför dörren och tänka tanken på att messa förrän det kom ett mess med frågan om en kvällspromenad... 

och när jag skulle ut hade jag mina tankar på att ringa ett samtal när vi gått färdigt, men hann bara halvvägs innan telefonsamtalet kom till mig i stället...

i morse hann jag inte ens ur sängen innan telefonen ringde, och på 10 min var jag i väg för en morgonpromenad i trevligt sällskap...

när vi satt ner och drack kaffe kom ett sms jag knappt vågat hoppas på skulle komma...

nu sitter jag här och har haft en lugn, skön, trevlig, rolig, busig, lekfull dag tillsammans med sköna personligheter... jag är lugn, jag är trygg, jag är bekväm... och gensvaret var positivt...

jag blir glad och varm när det kommer dagar då jag inser att jag inte är så ensam och det faktiskt finns de som saknar mig, tänker på mig och vill att vi ska ses... även om det är få, värms mitt hjärta tillräckligt!!

lugn

mitt hjärta är varmt...

min själ är lugn...

mina läppar ler...

tron

och

hoppet

finns åter igen!!

jag har insett att jag har inget att förlora

utan allt att vinna

om jag bara vågar

och står fast vid vem jag är och vad jag vill!

målmedvetet med

dåligt självförtroende och bristande självkänsla

så har jag varit ärlig och uppriktig

och blottat min personlighet!

jag lever i nuet och hoppas på det bästa,

för ingen kan veta!

jag vet inte,

jag är inte säker!

men jag vet en sak

och det är att

jag vill...

och med vilja kommer jag långt,

det är min övertygelse!

En del

Jag tänker mycket,

jag analyserar massa,

jag är nyfiken,

jag vill veta

och 

framför allt 

FÖRSTÅ!!

Vad är det som gör att jag som singelmamma

inte passar in längre.

Mitt liv som ensamstående passar inte mig,

men jag har inget val,

jag ÄR ensam utan en man vid min sida!

Jag är fortfarande lika social som jag alltid har varit

och gillar att umgås med andra familjer.

Men det blir inte lättare av att jag

inte få inbjudan, förfrågan, erbjudanden om att träffas...

Jag frågar om folk vill komma hit,

men det är som att de mest skruvar på sig för att hitta en ursäkt till att inte göra det

och sen säger de att jag kan komma över i stället!!

Men jag tycker inte alltid att det är så kul att

det är jag som ska anpassa mig efter alla andras liv som de lever

när det faktiskt är jag som gjort inbjudan!

Det är inte det att jag lider av att umgås själv med mina barn heller,

verkligen inte!!

Jag älskar att umgås med dem,

men att se alla andra bli bortbjudna eller att de bjuder in andra

är inte alltid helt okänsligt för mig!

Jag vill också vara en del i ett gäng - men som jag skrivit innan så visas det tydligt att jag inte är det!

Varför?

Hur kommer det sig att en person som får mig att må så bra när vi ses,

kan få mig att må så dåligt när vi inte ses...

Vad är det som gör att det är okej när 

andra inte svarar,

att andra inte hörs av,

andra inte finns närvarande

på flera dagar...

Men inte denna person?

Det känns i hela mig!!

Jag tänker så hårt jag nånsin kan och hoppas på det bästa!!

Jag hoppas på ett svar,

ett tecken,

någonting som kan liknas vid en respons!!

Men mitt tålamod finns inte alls,

Hur mycket jag än försöker att känna samma lugn som jag känner inför andra,

så går det inte!!

När vi väl hörs så är allt så bra igen,

inte alls som jag tänkte

när jag tänkte det värsta!!

Hopp och förtvivlan

jag pendlar mellan dessa

och endast för DEN personen !!

Ensam är stark

Tiden tickar!

Kan inte sitta still för länge...

då kommer alla de där tankarna jag inte vill tänka...

och alla känslor jag inte vill känna!

Ensamheten råder i mitt hjärta!

Det gör så ont att jag kan känna smärtan!

Tårarna bränner på mina kinder...

undra när de ska ta slut!

Pilar, spjut och yxor kastas!

Mitt självförtroende..

Min självkänsla...

Mitt värde...

Det finns snart inte mer!!

Jag står ENSAM som jag alltid gjort!

Från liten till stor har de funnits,

de människorna som gjort mig illa genom att

visa att jag inte är en i gänget!

Att jag inte får vara med!

Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka,

jag känner att jag är nära nu

nära att ge upp hoppet!

Det är inte värt all smärta!

Jag vill bara känna TRO

om en framtid

utan tårar och smärta!

jag vill bara känna HOPP

om att det finns 

en plats för mig med!

När jag ser tillbaka på vad som hänt under resans gång förstår jag inte hur jag har lyckats att fullfölja... 

När jag började min resa hade jag ett helt annat liv, en helt annan vardag,  

var en helt annorlunda person och hade ett helt annat tänk än jag har idag... 

det har varit många berg och djupa dalar, kullar och gropar... det har stundtals varit många törnar och taggar... det har gjort ont i hjärta och själ... solen har vissa stunder varit helt borta, ibland visat några strålar och gömt sig bakom de tunga molnen!

MEN

Det har även varit raka väger, blommande träd, värme i hjärtat och fullt solsken på många delar och det är det som fått mig att kämpa vidare, att ta ytterligare några steg, att se att resan faktiskt har ett slut!

Nu är slutstationen  för resan äntligen nådd!

Jag är stolt över mig själv!! Jag har klarat mig igenom!!

Jag får dock stanna här på perrongen på obestämd tid... jag vet nämligen inte när nästa tåg kommer...

tills dess så utforskar jag området runt omkring!!

Jag väljer att inte stå still, jag väljer att inte stanna livet... 

Jag väljer att se möjligheterna som finns runt omkring mig... 

och hoppas att det kommer ett tåg som tar mig härifrån när jag minst anar det!

Nu har ett nytt kapitel börjat i mitt liv

och

jag hoppas att det blir kort

för

jag vill så gärna vända blad igen!

livet från den ljusa sidan

det gäller att alltid försöka se livet från den ljusa sida,
visst finns det motgångar,
men det positiva överväger dem alla!

tröttheten håller i sig och jag håller tummarna för att den ska släppa,
jag försöker att inte låta mig påverkas av den!
i morgon är det dags för nya nålar,
så även om det släpper idag så är det tillbaks i morgon...

men vad gör det om 100 år,
egentligen,
jag kommer ha mindre ont när detta är över!
sen har jag bestämt att jag ska jobba med mitt yrke,

så jag ska ta kontrollen och vinna!


idag har huset varit fullt av tjejer och jag har lagat mat mest hela tiden.
först kom det hem 4 tjejer som var hungriga,
sen kom det yttreligare 2,
och till sist insåg jag att jag kanske oxå borde äta lite.
så nu ligger det lax i pannan och salladen är på G och
till det blir det en romsås.

traditionen är bruten

plötsligt händer det...

... efter många år med samma aktivitet...

så bokar jag in nåt annat!

Ja, inte vet jag hur det blev så,

tillfället gavs kanske och jag tog chansen.

tänk så lätt det är att göra samma sak från år till år,

det är nån trygghet,

man vet vad man ska göra,

hur det ska göras och när!

jag har tänkt tanken många gånger,

att jag skulle vilja göra nåt nytt,

men för varje år som gått... 

...så har jag ändå stått där och gjort samma sak!

det som är än mer spännande,

är att jag tillåter mig att släppa lite på mitt kontrollbehov.

jag som har så svårt att boka in något,

jag som vill veta allting innan,

jag kastar mig ut och bara hänger på och bokar in,

utan avbeställningsskydd!

och flera månader innan dessutom.

jag längtar,

ser med förväntan fram emot detta.

nu är det dags att titta upp,

titta runt

och helt enkelt göra nåt nytt

med de personer jag älskar mest!

tisdag

i dag är det riktigt kyligt,
rena rama vargavintern ju...

... stora tjejen kände sig inte pigg,
illamående och ont i magen,
jag kan inte fatta att det inte vill försvinna!
men så fort hon har ätit märks en skillnad
och då går hon till skolan!

... lilla tjejen, pigg och glad som vanligt,
men inget dög till frukost mer än äggröra,
så det smaskade hon i sig innan skolan!

själv ska jag sätta igång att plugga,
men illamåendet, huvudvärken och smärtan är kvar tyvärr!
på fredag är det dags för en ny omgång,
hoppas det blir mildare än den här,
för jag vill må bra när jag ska iväg!

när tjejerna kommer hem,
ska vi iväg och fika nybakade kolakakor och kaffesump...
varje gång jag druckit kaffe hos henne så lyckas hon att få med sump,
men det gör inget, för kaffet smakar grymt gott ändå!

ont ska med ont förgås

varit på akupunkturbehandling i morse,

innan han satte nålarna masserade han!!

Massage kan vara skönt,

men för mig idag var detta ren SMÄRTA!!

...jag har ont...

...jag är trött...

...jag mår illa...

...jag är nere...

men jag hoppas att ont ska med ont förgås,

för detta knäcker mig!!

omstrukturering

Har gått och funderat läääänge på en lösning i min lägenhet,

detta för att mina barn vill ha varsitt rum... 

... och jag förstår dem!

I veckan hade jag funderat klart,

ritat upp precis hur jag hade tänkt mig,

och fann inga nackdelar med min lösning!

Så igår hämtade jag upp mina tjejer och

sen åkte vi upp till A6 och investerade lite!

När vi kom hem var energin egentligen slut, 

men jag bestämde mig för att genomföra mitt projekt ändå!

Så vi satte igång ALLIHOP och flyttade runt och monterade,

hela kvällen tog det,

TEAMwork på hög nivå!

Resultatet blev som jag hade tänkt mig!

Så nu har tjejerna varsitt rum!

På prov till att börja med!

bara jag som vet!

återigen infinner sig den där känslan som jag hade hoppats skulle försvinna,

ångesten lägger sig som ett täcke på mina axlar och jag känner mig bara mer tyngd av den.

hur ska jag orka le när själen gråter, hur ska jag orka stå när benen inte bär mig.

jag vill inte känna det jag känner,

vill att ångesten ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka!

men jag ler, jag skrattar, jag står, jag går... 

... och låtsas att allt är som vanligt!

jag kämpar,

jag vill inte ge upp,

jag ska klara detta,

jag ska gå segrande ur matchen!

detta är min utmaning och jag ska klara den 

även om jag är ENSAM!!!

pilen

Det finns inte ETT ord att beskriva smärtan av pilen som har satt sig djupare in i mitt hjärta,
det krävs många ord!!
Visst har pilen funnits där hela tiden, men jag har inte känt av den på ett tag,
men nu var det dags igen!!

Ensam är stark - Ja, när det inte finns fler alternativ så måste jag vara stark!
Men bra, nä det mår jag INTE!!
Det finns de som beundrar min styrka,
men jag avundas dem, för de har det jag saknar!

Det gör ont i hjärtat, tårarna bränner på mina kinder och själen svider inifrån!
Jag känner mig så JÄVLA ensam!!

Det finns UNDERBARA människor i min närhet, otroligt FÅ,
men jag ÄLSKAR er för ni gör livet värt att levas även i stunder av SMÄRTA.

PW

Det gäller som sagt att inte tänka, det är bara att köra!

Idag när jag lämnat mina flickor på skolan trotsade jag både kylan och min onda tå med en Power Walk.

Det var grymt skönt och energigivande.

Nu är jag hemma igen och ska inta en mumsig omelett med skinka och fetaost som frukost.

Jag är laddad, jag är taggad, jag är motiverad!

Igår hade jag en fantastisk kväll innehållande middag tillsammans med de underbaraste!

Sen var det på med alla ytterkläder och utför backen med snowracer och tefat!

Lagom tills vi kom hem anlände min lillebror och hans flickvän och då blev det varm choklad för barnen och en kopp kaffe för oss andra.

Ute faller snön och  nu är det dags för en varm och skön dusch, 

sen blir det en G-mail date med min klasskompis.

Vi håller just nu på med en ProjektPlan till Kandidatuppsatsen! 

Ska bli så skönt när detta halvår är över och jag har min Kandidatexamen.

tiden är inne... igen!

Hela min barndom var jag den som var annorlunda - jag var lagom!

Under min tonårstid var jag den som hade 30" när alla andra hade 26!

När jag fick mitt första barn sa det POFF,

men jag kämpade mig nedåt lagom tills det var dags för en liten till,

PANG så var jag där igen!

Sen gick åren och tiden, energin och orken infann sig aldrig.

Det fanns dock en VILJA, men den räckte inte när motivationen uteblev.

Jag visste hela tiden att den skulle komma... Jag visste vad som krävdes av mig!

För 2 år sen hände det något, mitt liv förändrades drastiskt!

Helt plötsligt så var tiden RÄTT! 

Tiden fanns för att jag skulle kunna göra det som krävdes!

Jag var MOTIVERAD till 1000.

Kosten lades om och motion blev min vardag.

Det var tufft, jag grät, jag kämpade, jag slet!

Jag tänkte inte på om jag orkade, hade lust eller ville! 

Jag bara körde och mådde så bra!

Och min ENVISHET belönade sig!

Jag nådde min första delmål... jag nådde det andra... det tredje och sen var jag i MÅL!

Nu i höst har det varit mycket runt mig... Och jag har varit medveten om konsekvenserna!

Men jag har hela tiden varit inställd på att SNART är det dags igen!

Jag är tillbaka på delmål tre, men denna gång har jag lagt till ytterligare ett delmål innan målet!

Och i detta tror jag att jag är lika ENVIS som då.

Nu är det dags igen och jag ser fram emot att ta tag i detta!

Det är roligt att googla och finna nya recept!

Det är kul igen att stå vid min spis, jag njuter av varje tugga jag tar!

Jag är TAGGAD att fortsätta min resa!!

Omelett-tankar

Omelett med skinka och ost är en mycket god start på min dag!

Försöker att njuta av varje tugga, men när man sitter ensam är det inte lika gott.

Igår var en av mina äldsta vänner här på frukost med sina barn, 

då smakade de mycket bättre.

Vi pratade och pratade och pratade!

Det var nämligen mycket länge sedan vi sågs,

och jag hade tankar som jag ville dela med henne!

Allt kändes som förr, man fick en flash tillbaka.

Tillbaka till den tiden då jag bodde i lägenhet och längtade efter mitt hus.

Nu är jag där igen,

även om det är lite mer annorlunda denna gången,

jag längtar till ett hus.

Bläddrar och bläddrar i de stackars tidningarna,

suger åt mig av tips i snickarprogrammen.

Men jag vet att min tid för ett hus inte är inne än,

jag måste plugga klart,

jag måste hitta ett jobb,
men

framförallt måste jag jag veta vart jag ska bo!
Det enda jag vet nu, är vilka jag ska bo med!

Tills dess så skissar jag på mina ideér

och försöker tänka positivt.

Min tid i betongklumpen har ett slut,

det är jag säker på.

Nu ska jag hämta mina fina tjejer,

som sover över hos en kompis,

och sen ska vi åka pulka så att det ryker i backarna!

För snö, det har vi fått!!!