sista dagen

mellan hopp och förtvivlan !!

ungefär så känns det nu...
ena stunden känner jag hopp och tro
och i nästa så har jag tappat det !!

jag pendlar snabbt och det är inget jag trivs med...
men självförtroendet är så dåligt att jag verkligen alltid tänker det värsta !!¨

hade ett samtal med en mycket bra vän nyss om detta och nu... ja... framtiden får utvisa !!

tidigare idag har tjejerna och jag varit i storstan...
först bokades en resa för mig och min "syster" till Mallis !!
sen stod det shopping på listan,
sista dagen på sommarlovet innan skolan börjar och då behövs det inhandlas lite...
kylskåpet ekade hemma som vanligt nuförtiden, så vi besökte mataffären innan hemfärden också !!

egentligen var det helt fel dag att besöka storstaden på då jag sovit ururselt i natt...
och huvudet sprängde mellan varven.. men men... det vara bara att åka och se glad ut !!

det var nära att jag gav upp när vi kom till mataffären...
att handla i värsta stora butiken som jag aldrig besökt innan,
med shoppinglistan glömd där hemma,
det var mer än jag egentligen orkade !!
tur att det finns choklad för att höja blodsockret lite snabbt efteråt !!

nu ligger det nyduschade och förväntansfulla barn i rummet bredvid,
och jag tror att de äntligen lyckats somna...
det är tyst och i morgon börjar allvaret igen !!

lyx

det är fantastiskt vad mat är mycket roligare när man är fler som äter,

den allra enklaste måltiden känns som lyx !!

mor och far var här en sväng idag när de ändå var i krokarna

och då såg jag min chans att slippa äta ensam en middag på 5 min i soffan !!

för det är precis så det är har jag upptäckt,

oavsett frukost, lunch eller middag

så har jag upptäckt att jag står och äter eller sitter i soffan...

sitter förresten ?? jag hinner knappt få ner rumpan innan jag är klar...

när barnen är här är soffan bannlyst och stå och äta - det händer inte !!

då sitter vi tillsammans i köket, vid matbordet...

ingen musik eller tv får vara på...

då är det lugnt, skönt och framför allt så är det gott att äta !!

precis som jag vill att det ska vara vid varje måltid...

dock tycker jag att det är lika viktigt att äta oavsett sällskap,

jag försöker att inte slarva även om maten inte kanske är lika varierande när jag är själv och äter...

inspirationen har försvunnit lite,

men jag antar att det är så det kan bli när man inte riktigt trivs i sitt kök !!

idag serverades ugnsbakad laxsida med citronpeppar, färskpotatis och romsås,

och grönsaker självklart - det får inte missas !!

jag skrev ett intressant inlägg i kväll - men av privata skäl så får det vara opublicerat !!

det kan bli fel och det vill jag INTE !!

så jag får skriva om nåt annat som berör mina tankar just i kväll på ett positivt sätt !!

Komplimanger !!

jag har aldrig sett på mig som:

kvinnlig

attraktiv

charmig

smal

vacker

duktig

jag försöker intala mig själv ibland att jag är det,

men jag lyckas inte få det att bli sanning,

jag övertygar inte !!

när någon

man eller kvinna

säger till mig något positivt,

så säger jag tack och blir glad !!

men sen rinner det av mig,

för det är ju inte sån jag är !!

märkligt !!

när ska jag inse att jag också duger ??

att jag är som alla andra som jag tycker är bra ??

i går kväll hann jag knappt innanför dörren och tänka tanken på att messa förrän det kom ett mess med frågan om en kvällspromenad... 

och när jag skulle ut hade jag mina tankar på att ringa ett samtal när vi gått färdigt, men hann bara halvvägs innan telefonsamtalet kom till mig i stället...

i morse hann jag inte ens ur sängen innan telefonen ringde, och på 10 min var jag i väg för en morgonpromenad i trevligt sällskap...

när vi satt ner och drack kaffe kom ett sms jag knappt vågat hoppas på skulle komma...

nu sitter jag här och har haft en lugn, skön, trevlig, rolig, busig, lekfull dag tillsammans med sköna personligheter... jag är lugn, jag är trygg, jag är bekväm... och gensvaret var positivt...

jag blir glad och varm när det kommer dagar då jag inser att jag inte är så ensam och det faktiskt finns de som saknar mig, tänker på mig och vill att vi ska ses... även om det är få, värms mitt hjärta tillräckligt!!

lugn

mitt hjärta är varmt...

min själ är lugn...

mina läppar ler...

tron

och

hoppet

finns åter igen!!

jag har insett att jag har inget att förlora

utan allt att vinna

om jag bara vågar

och står fast vid vem jag är och vad jag vill!

målmedvetet med

dåligt självförtroende och bristande självkänsla

så har jag varit ärlig och uppriktig

och blottat min personlighet!

jag lever i nuet och hoppas på det bästa,

för ingen kan veta!

jag vet inte,

jag är inte säker!

men jag vet en sak

och det är att

jag vill...

och med vilja kommer jag långt,

det är min övertygelse!

En del

Jag tänker mycket,

jag analyserar massa,

jag är nyfiken,

jag vill veta

och 

framför allt 

FÖRSTÅ!!

Vad är det som gör att jag som singelmamma

inte passar in längre.

Mitt liv som ensamstående passar inte mig,

men jag har inget val,

jag ÄR ensam utan en man vid min sida!

Jag är fortfarande lika social som jag alltid har varit

och gillar att umgås med andra familjer.

Men det blir inte lättare av att jag

inte få inbjudan, förfrågan, erbjudanden om att träffas...

Jag frågar om folk vill komma hit,

men det är som att de mest skruvar på sig för att hitta en ursäkt till att inte göra det

och sen säger de att jag kan komma över i stället!!

Men jag tycker inte alltid att det är så kul att

det är jag som ska anpassa mig efter alla andras liv som de lever

när det faktiskt är jag som gjort inbjudan!

Det är inte det att jag lider av att umgås själv med mina barn heller,

verkligen inte!!

Jag älskar att umgås med dem,

men att se alla andra bli bortbjudna eller att de bjuder in andra

är inte alltid helt okänsligt för mig!

Jag vill också vara en del i ett gäng - men som jag skrivit innan så visas det tydligt att jag inte är det!

Varför?

Hur kommer det sig att en person som får mig att må så bra när vi ses,

kan få mig att må så dåligt när vi inte ses...

Vad är det som gör att det är okej när 

andra inte svarar,

att andra inte hörs av,

andra inte finns närvarande

på flera dagar...

Men inte denna person?

Det känns i hela mig!!

Jag tänker så hårt jag nånsin kan och hoppas på det bästa!!

Jag hoppas på ett svar,

ett tecken,

någonting som kan liknas vid en respons!!

Men mitt tålamod finns inte alls,

Hur mycket jag än försöker att känna samma lugn som jag känner inför andra,

så går det inte!!

När vi väl hörs så är allt så bra igen,

inte alls som jag tänkte

när jag tänkte det värsta!!

Hopp och förtvivlan

jag pendlar mellan dessa

och endast för DEN personen !!

Ensam är stark

Tiden tickar!

Kan inte sitta still för länge...

då kommer alla de där tankarna jag inte vill tänka...

och alla känslor jag inte vill känna!

Ensamheten råder i mitt hjärta!

Det gör så ont att jag kan känna smärtan!

Tårarna bränner på mina kinder...

undra när de ska ta slut!

Pilar, spjut och yxor kastas!

Mitt självförtroende..

Min självkänsla...

Mitt värde...

Det finns snart inte mer!!

Jag står ENSAM som jag alltid gjort!

Från liten till stor har de funnits,

de människorna som gjort mig illa genom att

visa att jag inte är en i gänget!

Att jag inte får vara med!

Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka,

jag känner att jag är nära nu

nära att ge upp hoppet!

Det är inte värt all smärta!

Jag vill bara känna TRO

om en framtid

utan tårar och smärta!

jag vill bara känna HOPP

om att det finns 

en plats för mig med!