återigen infinner sig den där känslan som jag hade hoppats skulle försvinna,
ångesten lägger sig som ett täcke på mina axlar och jag känner mig bara mer tyngd av den.
hur ska jag orka le när själen gråter, hur ska jag orka stå när benen inte bär mig.
jag vill inte känna det jag känner,
vill att ångesten ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka!
men jag ler, jag skrattar, jag står, jag går...
... och låtsas att allt är som vanligt!
jag kämpar,
jag vill inte ge upp,
jag ska klara detta,
jag ska gå segrande ur matchen!
detta är min utmaning och jag ska klara den
även om jag är ENSAM!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar